Filmen börjar nyårsafton 1986 på en begravning. Samma dag på ålderdomshemmet sitter kommunens äldsta innevånare – 103-åriga Elise Olsson – utan att veta vilken dag det är. De andra åldringarna ser det årliga reportaget från kungahuset. På den lokala dansbanan firas tolvslaget med nationalsången, och hemma i friherreparet Hans och Madeleine Ramels herresäte hålls traditionella tal inför det nya året.
Under det nya året 1987 möter vi en lång rad profiler i den glesbefolkade jordbruksbygden Sjöbo (15.000 invånare) mitt i Skåne – adel, borgare och bönder. Vi följer dem i deras vardag och delar deras tankar både om Sjöbo, tidens gång och livet. Carla Andersson och Allan Månsson tar gemensamt hand om dödsboet efter begravningen i filmens början. De ser tillbaka på sina liv och de människor de mött medan de ägnar dagen åt att sköta sina djur. Nyrike Lennart Nyström berättar om hur han byggde upp sitt lönsamma fastighetsägande i Sjöbo och hur han fått kommunen att bidra med en dryg miljon för upprustningen av det gamla gästgiveriet, som han köpt och ämnar hyra ut till en krögare. I sin 400 kvadratmeter stora villa med inomhusswimmingpool framhåller han att han och hans fru lever som ”helt vanliga, normala människor”. Senare vinner han två miljoner på V65.
Traktens ICA-handlare, kallad Hans-Hans, skriker ut sina extrapriser från balkongen, visar stolt sin mångmiljonomsättning och marknadsför sina varor på ett personligt sätt i affären. Maskinisten i byns biograf, Flora, går och väntar på att hans polska hustru ska få utresetillstånd så att de kan börja ett liv tillsammans i Sjöbo. Danskfödde Erik Hansen och hans sambo Astrid Skov, vilka har tagit över driften av anrika William Arnes Motorcirkus där s k dödsryttare på motorcyklar i velodrom utför halsbrytande stuntnummer, funderar på om de som vanligt ska åka ut på turné igen eller om de ska sluta för gott. Några av traktens ungdomar har bildat popbandet Det här är pop? och sjunger svartsynta, vemodiga sånger om livets tomhet medan de drömmer om att komma iväg från Sjöbo till ett annat och större liv.
När kommunstyrelseordföranden, centerpartisten Sven-Olle Olsson, på sommaren vägrar ta emot 15 libanesiska flyktingar och planerar att hålla folkomröstning om frågan, delas kommuninvånarnas sympatier mellan de som är för och de som är emot invandrare och flyktingar. Hätska demonstrationer avlöser varandra på torget i byn. Madeleine Ramel, kommunalråd för Moderata Samlingspartiet erbjuder sitt gods som flyktingförläggning och får därefter ta emot mängder med hotbrev. Biografmaskinistens polska hustru anländer och tas kärleksfullt emot av sin man vid färjeläget i Ystad. Full av förhoppningar lär hon sig svenska så att hon kan börja arbeta i Sverige.
Två av ungdomarna i popbandet – Mikael Jeppson och Ulrika Tuvesson – har flyttat från Sjöbo in till Malmö och en gemensam lägenhet. De beskriver tidens stillastående och trångsyntheten i hemorten. Tillsammans med de övriga i bandet spelar de in några av sina sånger i en musikstudio i Malmö. Erik Hansen och Astrid Skov beger sig efter långa funderingar ut på vägarna igen med sin motorcirkus. Erik berättar att han efter sin död vill brännas och spridas ut över Kiviks marknad, där de årligen håller föreställning.
Sven-Olle Olssons flyktingfientliga ståndpunkt vinner många anhängare när han offentligen går ut och försvarar sina åsikter mot de många angreppen och centerpartiledningens hot om uteslutning på hösten. Han hyllas med blommor av sina förtjusta anhängare som en hjälte och en i skaran ropar entusiastiskt ”Sieg Heil!”. Fastighetskungen Lennart Nyström provar sitt nyrestaurerade gästgiveris meny ensam i salongen och tumlar förtjust omkring i sin swimmingpool. En bonde driver in sina djur och reflekterar över året som gått på gården.
På ålderdomshemmet talar nu 104-åriga Elise Olsson om tiden som en flygande fågel – ”man vet inte var tiden har blitt å”.
